jagärberoende

Det är lika bra att erkänna - jag är beroende.

Jag försöker sluta emellanåt, eller dra ner, men vana är vana och vid det här laget har jag gett upp. Jag har försonats med mitt öde.

Innan "vän av ordning" famlar efter telefonluren för att ringa polis och socialtjänst, skall jag skynda mig att försäkra att mitt beroende inte är det minsta skadligt varken för mig själv, andra eller samhället. I vissa fall kan det visserligen vara milt irriterande, men ofta har omgivningen till och med visat tacksamhet för vissa uttryck som mitt beroende tar sig. Ibland har jag lyckats vara en inspirationskälla, och det är ju alltid trevligt. Därför gör jag inga större ansträngningar för avvänjning längre. Jag håller det i schack, så att det inte skall styra mitt liv.

Ja, jag skriver mitt beroende, men för att vara ärlig är det ett multi-beroende. Lyckas jag vara utan eller dra ner på någon beroendeframkallande faktor dröjer det inte länge förrän en viss rastlöshet infinner sig, som en vag obalans i tillvaron. Agneta Fältskog sjöng en gång att "mitt behov är inte cigaretter, och inte tabletter, jag är nog unik.." vilket tangerar min upplevelse av fenomenet. Hon led dock av ett annat slags beroende enligt den sången!

Vid det här laget ser jag framför mig hur den orolige läsaren biter ner naglarna ända till handleden eftersom jag ännu inte förmått uttrycka vari mitt beroende består. Därför skall jag ta mig samman och härmed göra ett offentligt uttalande:

Hej, jag heter Eva och är beroende av frukost, stickning och körsång.

Så var det sagt. Jag ska härmed förtydliga mig.

Frukost - helst ska den förstås vara av "hotell-typen"; flera olika sorters gott, nybakt bröd och mjölkprodukter att välja mellan, kokta ägg, ostar, kallskuret och massor av frukt och grönsaker... äggröra, bacon och prinskorv lämnar mig dock kallsinnig. Tyvärr är det alltför sällan detta sortiment erbjuds, så oftast blir det hemmavarianten bestående av gröt/fil/yoghurt med hemgjord sylt/äppelmos och rejält med fibrer i form av gryn, frön, flingor eller musli samt grovt bröd. Någon gång "rostbröd" med marmelad och en ostskiva. Oftast åtföljs detta av en frukt samt en "Kaffe Latte Extra Special Ultra" (!) bestående av 1/3 starkt bryggt kaffe, 2/3 varm mjölk (helst "starkmjölk", 3%, men annan går också bra) och så hemligheten: till en stor kopp tillsättes en aning honung, ca 1/3 tesked räcker. Den tar udden av den allra beskaste tonen i kaffesmaken och har ingen likhet med att slänga i tre bitar snabbitsocker... mmm... Denna frukost avnjuts som tema med variationer lika gärna klockan 0600 som 1030 fm. Lite större och senare på lediga dagar, förstås. Och gärna med en dagstidning, i vårt fall husorganet Göteborgsposten. Jag hoppar hellre över lunchen än frukosten!

Stickning - en oöverträffad terapi i TV-soffan och på bussen. Abstinens från stickning yttrar sig som en lätt dragande känsla i musklerna på underarmarnas undersida. Åtgärdas enklast genom att snarast kasta sig över ett nytt stickprojekt. De som inte själva har fastnat i sticknings-beroendet brukar vara mycket imponerade och tacksamma för gåvor i form av välgjorda raggsockar eller barntröjor i Fairisle-mönster (ett tips! Kolla lite diskret vilken färg och modell som den tilltänkta mottagaren kan tänkas uppskatta, annars kan det bli väldigt fel...)Det finns ett oändligt sortiment av garner, tekniker, mönster, stickornas grovlek och utformning, modeller samt roliga grejor man kan tillverka förutom koftor och vantar. Nu tänker jag inte främst på stickade gitarrfodral eller rattmuffar, men för övrigt - när man börjar tänka efter - finns det egentligen inga gränser för utnyttjande av stickat material för inredning och presentartiklar. Tror du mig inte, kolla någon av Kaffe Fassets böcker! En annan inspirationskälla för nybörjare och nyskapande veteraner är konceptet Do-Redo, som också finns dokumenterat i bokform av Katarina Brieditis m fl. Finns även på "nätet". Ytterligare ett tips - gör färdigt! Börja med små eller enkla projekt om du är ovan (t ex en rätstickad halsduk), annars riskerar man att råka ut för en långvarig frustration över det som aldrig blir slutfört.

Slutligen körsång. Sedan 1973 har jag varit aktiv "körmänniska" på ett eller annat sätt, under en period på 12 år var jag till och med körledare. Det är svårt att definiera vad det är som är så häftigt med denna folkrörelse för någon som inte är insatt; att upphäva sin röst och få stämman att bära på precis den ton den ska, och tillsammans med resten av stämmorna klinga som kompositören har tänkt sig, i uttolkning av en dirigent med körens fulla uppmärksamhet och förtroende; att jobba fram en "körklang" i stället för att det är typ fjorton människor som börjar och slutar sjunga samtidigt. Det är kul men inte nödvändigt att vara jättekompis med alla i kören, man behöver egentligen bara dela sångintresset, men att träffas regelbundet är en viktig grundregel för att det ska funka. Det är också bra att ha en någorlunda överensstämmande bild av var kören lägger ribban i fråga om svårighetsgrad, repertoar, antal övningar och framträdanden etc. Just nu är jag med i en fyrstämmig "dam"-kör som ingår i den kommunala kulturskolans utbud här i sta'n sedan i höstas. Vi är omkring 25 pers i blandad medelålder (det var väl ett fint uttryck!) som träffas en gång i veckan. Under perioder när jag saknar en fast körkonstellation kompenserar jag det genom att lyssna extra mycket på andra, till exempel fixstjärnorna i The Real Group, och, när ingen hör på, sjunga med för full hals. Testa deras klassiska svenska körskiva Stämning med legendaren Erik Eriksson, eller den lite mer varierade Allt det bästa. Se också filmen Såsom i Himmelen, förstås!

Nu upptäcker jag att jag börjar utveckla ytterligare ett beroende... att blogga.... suck...!