I går kväll fick jag reda på att en man mist livet genom en hastig, tragisk och onödig arbetsolycka.
Jag kände honom egentligen inte personligen, utan hade bara lite kontakt genom jobbet ibland. Han levde sedan några år ensam på en mycket vacker gård några kilometer ut på landet, med ett flertal otroligt vackra hästar och några andra djur. Barn på annan ort och avliden hustru, men vad man förstod ändå ett rikt nätverk av kontakter och vänner genom resor och besök.
För ett par år sedan hade vi på jobbet anledning att göra en kort visit på gården. Vi skulle "besiktiga" ett par hyresobjekt som fanns där ute.
När jag kom hem slog det mig att i min grönaste ungdom, typ 11-årsåldern, hade jag någon sorts dröm om att bo just sådär. På en vacker och välskött gård full med hästar och hästmänniskor och en hästkarl som hade kunskaper om precis allt som eventuellt kunde bli fel. Så var det ju i alla böcker jag plöjde på den tiden. Det var förstås alltid sommar i min dröm, hästarna hade alltid skor på fötterna och fick aldrig kvarka...
Den där drömmen bleknade rätt fort, på några månader tror jag. Jag har läst en hel del andra böcker sedan dess, och mött en hel del hästar och människor IRL också, som fått mig på andra tankar.
Bilden av den här mannen och besöket på hans gård kommer jag ändå alltid att ha kvar i minnet. Fast jag vet att vi bara såg en liten, liten del av det som var hans vardag; en sommarkväll i juni och ett sto som skulle föla dagen efter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar