04 september 2006

Måndag

Solen strålar från en klar himmel. Trots att det blåser krispig höst i luften är det varmt.

Än en gång börjar jag på mitt nya, bättre liv.

Efter de nödvändigaste morgonsysslorna drar jag oduschad på mig baddräkten (så jag inte skall kunna ångra mig) och en träningsoverall, greppar stavarna och tar en rask promenad bland andra stavgångare (pensionärer) och hundrastare på Strandpromenaden. Det tar nästan precis ½ timme. Hemkommen kliver jag bara in, byter ut träningsoverallen mot röd badrock, som jag strategiskt nog lagt fram en halv meter innanför dörren, och skuttar ner till sjön och skyndar mig i innan jag hinner ångra mig. Hhhhhiiiii - källarsvalt! Men skönt efteråt. Tyvärr har den sista tidens blåst och regn spolat upp en massa bôs vid stranden, så duschen efter blev nödvändig.



Stärkt av denna chockupplevelse tar jag itu med dagens tvångsuppgifter - kolla blanketter som skall skickas in till a-kassan snarast, ringa där det blivit fel, kolla upp den senaste veckans skörd från merajobb.se - inte mycket där. Återigen vänta tills posten levererar.

Samtidigt snurrar tvättmaskinen ikapp.

Bara sängkläderna kvar nu. Det är tomt i La Chambre Félicienne. Tystnaden dånar därinne. Inget knatter på datorn, ingen suspekt ringsignal eller lågmälda samtal i mobilen, ingen nedbränd musik... Tomheten kryper ut i köksfarstun - skor i tysta rader, enstaka övergivna jackor på krokar - och i badrummet - inte längre ett myller av deodorant, linsvätska, hårbalsam och parfymflaskor. Bara en liten ensam gästhandduk på kroken.

Ändå finns hon bara ett telefonsamtal bort. Eller ett e-mail, Skype, SMS... Hon finns i Sundsvall bara 60 mil bort, inte saknad i krig eller katastrof, inte offer för en trafikolycka, inte ens emigrerad till Amerikat. Hon är frisk och självständig och nästan flygfärdig, självklart är jag tacksam för att hon är oberoende och myndig på egna ben. I år är hon förstagångsröstare och får inte ens rösta i samma kommun som vi här hemma, eftersom hon är "skriven på studieorten". Men hon hittar fortfarande hit, och vet att hon är välkommen att ha sin bas här så länge hon vill.

Barn är ett lån, egna personer som man får nåden att dela liv med under några år om man är lyckligt lottad. Det skulle vara bra tråkigt om de alltid gjorde som man sa. Man kan försöka, men det går inte att uppfostra dem. De uppfostrar sig själva allteftersom de upptäcker att det kanske låg något i de där råden de fick. När de vill ut i världen är det bara att se på - men hålla handen under med back-up och ha dörren öppen så länge de vill komma hem igen.

Det är en stor förmån att ha en lägenhet som medger tillfälliga perioder av "mambo"- men det blir så tomt när det är tomt...

1 kommentar:

Anonym sa...

Å du har så rätt i det där. Saknad är jobbigt även om barnen lever och mår bra. Tycker att det är trevligt att läsa om föräldrar som tycker om sina barn, inte smutskastar dem! Tack för att du är en av de positiva föräldrarna!