Varför är det så när man har Äldre Släktingar med sig till stugan?

Varför faller man in i en konstig roll där man knappt kan göra något, och börjar man på något grovarbete, så skall man helst inte bry sig om det, så att det enda som till slut återstår är att ta en liten, liten sekatör och klippa av ett par vissna astilbe?

När man väl skyndar sig att ta sig an något som måste göras, till exempel såga ner en gren, så måste hela sällskapet stå och titta på, helst typ stå och hålla i stegen, så man är livrädd för att dunka någon i skallen med sågen eller armbågen, eller att vederbörande Ä.S. skall svimma av när den har stått med armarna uppåt i de tio minuterna som det tog mig att såga ner grenen. Det blev bara en gren avsågad.

Sedan tog jag en bågsåg och smet ut i skogen och sågade i ren frustration ner en risig ädelgran som förvuxit. M hade under tiden greppat MOTORSÅGEN som jag inte ens får lov att flytta på när någon ser, så Ä.S. tittade åt ett annat håll för en stund. Sedan började jag kasta iväg gamla halvmurkna kubbar som blivit liggande på fel ställe, och sågade av några kvistar så att M skulle komma åt att såga ner några granar som var för stora att ta för hand. Kubbarna hamnade under en annan gran längre ut i skogen och kvistarna i en prydlig liten hög. Det blev nästan fint.

Det kändes bättre. Så jag gick in och kokade ris och värmde burk-kalopsen. Och kokade vatten och diskade. Alldeles lugn. Och solen bara sken och sken.