är rejält frustrerande och kan få vem som helst att få tunghäfta. Särksilt när man går runt i höga klackar med en skylt som det står "Fru Kihlström" på. Och inte kan mer tyska än på absolut basic-konversationsnivå. Visserligen förstår jag det mesta när jag hör det, i alla fall vid förutsägbara situationer som välkomsttal etc, men när jag skall prata själv kommer det en massa bra spanska och franska glosor, ja, hela perfekta meningar, och tränger sig före i munnen, så det är bättre att vara tyst. Genau.
Jag har fått ett nytt avundsjuke-objekt. I dagens Göteborgsposten fanns en stor artikel om en kille, född 1981 (bara det, alltså!) som började läsa latin som 13-åring och därefter satsat på utdöda språk och nu behärskade sådär 10-12 stycken... Det har hänt någon gång att han blandat ihop språken med något ord hit och dit, men det är ytterst sällan sådant händer. Jaså! Mmm. Som förmildrande omständighet kan nämnas att hans pappa var latinprofessor. Men ändå! Tänk att kunna försörja sig på att kunna utdöda språk - skriva en och annan artikel, översätta en och annan text - snacka om glidaryrke om det nu är ens största intresse! Då behöver man ju inte heller riskera att göra bort sig i direktsändning, eftersom utdöda språk inte är något som man talar. Med undantag av latin i Vatikanstaten, då.
Jag kommer att tänka på en annan artikel från GP för några veckor sedan. Då intervjuades Vd'n för Pixar, den stora fabriken för animerad film som vad jag förstår har gått ihop med Disney vid det här laget. Den killen rådde i alla fall sina barn att utbilda sig och skaffa ett yrke som samtidigt är det roligaste de kan tänka sig att göra. På så sätt behöver man inte "gå till jobbet" en enda dag i sitt liv, menade han. Ja, precis. Sedan är det bara att få jobbet inom den där sektorn, som är "det roligaste man kan göra". Hur man skulle bära sig åt därvidlag förtalte inte historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar