Under de senaste dagarna har uttrycket "prästen måste vara bättre än församlingen" använts lite då och då. I de fallen syftade det på att de politiker som skall styra landet skall ha något högre ideal och moral än folket för att vara trovärdiga.
Tyvärr förekommer det både i politik, ideella föreningar och religiösa församlingar avsteg från denna inställning. Ingen är ju mer än människa, heter det. Nu pratar vi inte mer om det här. Vi måste förlåta, glömma och gå vidare. Han/hon skall väl inte behöva hängas ut! Vilka blodsugare och gamar ni är som vill gotta er åt andras misstag! Personer i ledande ställning strävar i missriktad välvilja efter att "skydda" den felande, vilket kan ställa till med betydligt mer i kölvattnet efter den egentliga händelsen som utlöste skandalen. Hela organisationen får sig en knäck.
Den människa som jag har mest förtroende för, må vara som politiker, föreningsledare, pastor eller något annat, är den människa som kan erkänna sina svagheter och fel samt stå för konsekvenserna av dem. Träda fram öppet och be om ursäkt/förlåtelse för det man har orsakat och om nödvändigt stiga åt sidan för att markera att man menar allvar. Framför allt inse att det som blivit fel kan ha sårat eller skadat mer än vad man själv förstått från sin horisont. Montera ner all prestige och "göra en pudel" så fort som möjligt när situationen uppstått - man vinner mycket, mycket mer hos många, många fler på det sättet. De flesta människor är faktiskt inte gamar, utan vill förstå vad som blev fel och vill verkligen förlåta. Men man kan inte få förlåtelse om man inte träder fram och ber om det! Det behöver inte bli någon större uppmärksamhet alls runt en sådan sak om den sköts rätt.
Det är en fråga om trovärdighet för en hel organisation. En kulturminister kan t ex inte plädera för bevarande av Public Service-radio och TV om hon inte betalar licens. Helt självklart. Det skulle vara lika konstigt som att en ledare för ett gympapass samtidigt skulle stå och dricka läsk och äta chips, och göra rörelserna lite halvhjärtat. Skulle inte motivera någon att engagera sig, precis!
I sammanhang där vissa ideal premieras blir det lätt så att de som inte klarar att leva upp till dessa ideal går "under cover". När man upptäcker sin svaghet visar man upp en helt annan image av sig själv än den som är sann. Det förekommer tyvärr på både ledar - och gräsrotsnivå. Man trycker ner och förnekar saker tills det känns som att ruttna inifrån, trots att man helst av allt vill vara sig själv, få förlåta/bli förlåten och bli bekräftad som den man är. Med fel och brister. Det är skrämmande att det inte alltid fungerar ens i föreningar och församlingar som har detta som en del av sitt varumärke.
Jesus själv var ju inte nådig mot den här typen av problemhantering. Han jämförde de "rättrådiga" fariséernas livsstil med vitmenade gravar - snygga och fina utanpå men fulla av död och förruttnelse inuti. En liknelse värd att tänka på fortfarande.
Alla lik går heller inte att städa ur garderoberna. I vissa fall kanske man för sin egen skull bör avstå från att ta vissa uppdrag som man inte är lämplig för. I stället för att bli smickrad av förfrågan och "ställa upp" för att ingen annan gör det. Det är sällan en bra lösning. Så småningom sipprar lukten ut och kväljer allt i sin närhet. Och då går det kanske överstyr och blir till en ohanterlig skandal med både uthängning och kölhalning som följd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar