och plötsligt kom jag att tänka på att mormor inte finns i år. Hon ligger åter bredvid morfar efter nästan 32 år som änka. Jag tror de har det bra. Men jag saknar dem ibland, båda två.
Och pappa förstås. Och min lilla faster, och en rad andra som dyker upp i minnet plötsligt och opåkallat i vardagen.
Ibland är det ett uttryck eller en min som något av barnen använder. Ibland när jag gör något moment som är förknippat med någon. Det ligger nog i släkten.
Jag minns att pappa brukade få tårar i ögonen över ett gammalt avsågat kohorn som fanns i köket - det använde hans mamma att ta ut hålen i brödkakorna med. Och när någon sitter och trummar lite rastlöst på bordet är det mormor Elin, alltså mormorsmor, jag ser.
Ingen av de jag känt och känner är några helgon. Alla har haft och har sina fel och brister.
Men en tröst är, att när man upptäcker en riktigt tråkig sida hos sig själv, så finns det ofta någon som man minns som haft liknande drag. Kanske det är därför vi inte är perfekta. För att det ska finnas tröst någonstans.
"Man ska sträva efter å va bra" sa en ung man i TV-programmet 100 höjdare, där de samlat Sveriges mest originella personer. Mmm. Det är gott så. Sträva efter att göra gott, trots att man vet att man inte är något helgon. Och aldrig kommer att bli heller.
1 kommentar:
Det är ju du som trummar med fingrarna på bordet, ständigt alltid. Har inte sett någon annan göra det av våra släktingar! Hihi!
Skicka en kommentar