Hur hamnade jag här?

Det kan man undra. Mors dags kväll. Alldeles ensam. M är iväg med sin mamma. Och pappa.

Tårtan åker väl in i frysen. Får väl bjuda min mamma en annan dag, fast jag hade tänkt just idag.

Det är ju tanken som räknas.

Men ingen frågar vad jag tänker. Utan det "bara blir" annat hela tiden.

Mina barn har i alla fall hört av sig var och en efter sitt sätt. Jag är så glad att jag har dem! Det kan ingen ta ifrån mig.

allt flyter...

Jag börjar undra vad jag har gjort den senaste veckan egentligen... Jag har haft helt fullt upp men jag vet inte med vad.

Förra helgen var vi i alla fall i Stockholm hela familjen, M och jag och tre barn plus blivande måg. Vi skulle fira att vi varit gifta i hela 25 år - silverbröllop, minsann. Det låter vansinnigt gammalt när man säger det, men man får betänka att vi började ganska unga.

Vi åkte bil upp under fredagen och installerade oss i två lägenheter i Bromma, för att sedan med hjälp av Stockholmskort åka lokaltrafik och "göra sta'n". Fast vi började med ett besök på Dramaten på fredagskvällen, där gällde inte kortet... Vi såg "Lång dags färd mot natt" av muntergöken O'Neill - en föreställning på drygt tre timmar med Börje Ahlstedt, Lena Endre, Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö. Sonen T fick välja pjäsen. Därmed var den kulturkvoten fylld för flera veckor, kändes det som. Men de spelade, som man kunde tro, fantastiskt bra med minimal rekvisita och stor professionalitet. Tråkigt var det bara med det hånglande paret som satt bredvid mågen E och höll igång HELA PJÄSEN IGENOM - det är faktiskt en aning störande om man vill följa med i handlingen. Spelade mindre roll att det råkade vara två killar.

Lördag förmiddag tog vi oss upp på Mosebacketerassen, där Mosebacke Etablissement serverade "Jazzbrunch" med en massa gott både för magen och för örat, i form av levande musik. Rekommenderas! Att några i sällskapet gjorde en "kändis-spotting" på Teliachefen som satt med familj vid bordet intill får anses som en bonus.

Sedan gick vi och spanade in M's kontor inne i hetluften. Massor med slussar och kortspärrar och koder att knappa in. Till råga på allt kom det en securitasvakt och undrade vad vi höll på med... Vi förstod ännu mer än förut hur viktigt det här stället är!

Det regnade en del under eftermiddagen, så vi tog vår tillflykt till Hallwylska palatset för ett par timmars begrundan av vad samlande kan leda till. Den stora behållningen där var att grevinnan hade "löst krustad-problemet..." med hjälp av små nysilver-pytsar osv. Den stackars guiden hade ingen aning om att E kvällen innan ingående hade redogjort för sin fars kommande klassjubileum, där just krustader spelade en viktig roll. Han såg ett ögonblick lite vilsen ut när vi brast ut i diskreta fniss-paroxysmer, men fann sig snabbt och fortsatte guida bland högt och lågt som främst grevinnan hade ägnat livet åt att samla och katalogisera. Mina barn börjar inse att jag inte är så galen ändå.

På lördagskvällen intog vi middag på restaurang Kungsholmen. Där fanns flera olika "koncept" att välja på, vi tog alla olika rätter och allt var helt superbt! Ändå inte oöverstigligt dyrt. Och många glada människor runt omkring, det är inte kul att sitta i en halvtom lokal.

På söndagsmorgonen unnade vi oss en hotellfrukost innan det var dags att packa ihop för denna gång. Vi gjorde oss av med resp bagage och sammanstrålade igen i city för en liten tur ut på Djurgården. Först hade vi tänkt fjärilshuset på Haga med bifogad lunch, men på grund av tåget till Sundsvall vågade vi inte riskera att det drog ut på tiden utan åkte i stället buss till Waldemarsudde. Där var det enormt vackert så här års, både ute och inne. Massor av blommor överallt. Det var en spännande utställning av stengods gjort av Ulla och Gustav Kraitz, som bl a har gjort Wallenbergsmonumentet i New York samt tavlor med motiv från Tolkiens värld målade av Paul Raymond Gregory.

Sedan tog vi museispårvagnen tillbaka in till centrum och åt lunch på "Deli-burger" där det också finns en massa olika koncept att välja på. Men de hela små bläckfiskarna i "seafood"-woken fick faktiskt vara...

Några minuters spring på sta'n hanns med innan det var dags att följa dottern F till det norrgående tåget. På väg mot spåret passade hon på att köpa sig en ny mobiltelefon - de där Telenor-säljarna står ju överallt, alltså även på Centralen.

När hon kommit iväg var det dags att säga hej till M, som ju stannade kvar och skulle jobba nästa dag. Tunnelbana ut till Bromma igen och så inpackning i bilen för övriga som skulle hemåt.

Hemresorna gick bra, men för F blev det lite omständigt med buss förbi Hudiksvall där en skorsten höll på att rasa över järnvägsområdet... men det gick bra det också.

Jaa, sedan har jag tvättat och städat lite, jobbat lite både med "nästan-jobb" och riktiga jobb, samt haft konsert med den kör vi ihärdigt övat med hela terminen. Och idag laddar hela sta'n för Konstrunda. Jag skall hjälpa systern M med utställning på Hotell Bellevue (se min andra blogg) och i morgon och på söndag skall jag finnas på Turistbyrån mellan 10 och 15. Så jag vet vad jag skall göra den här helgen också!

Kroppsarbete

Före - efter

Naturen strävar efter att återta det som

människan erövrat, är min tes. Och säkert håller många, mer bildade än jag, med om det. Det finns en underbar web-plats som mer än andra belyser detta faktum. Kolla in den här.

Nu är inte vår stuga riktigt lika övergiven och igenväxt - som tur är. Men redan innan vi fck ta över den efter mina föräldrar år 2001 hade de åtta rabatterna och stenpartierna i trädgården börjat förfalla. Och vi ägnade oss under de första åren mest åt att hinna ta ner och klyva ved för att kunna elda i kakelugnen som vi hade i huset på Slingervägen. Jag gjorde ett par försök att gräva ut ett par rabatter i alla fall, men vid det här laget hade de blivit rejält igenväxta igen.

Kruxet är att hinna göra det innan växterna i dem blivit för stora (om man alltså har tänkt att ha kvar samma växter). Förut har alltså veden tagit sådan tid att det gått ända in på sommaren innan man hunnit titta sig omkring i trädgården. Men i år skall det bli ändring. Nu har vi ju inte heller trädgården i Hjo att tänka på längre, så det känns riktigt kul.

I går hann jag gräva ur nästan hälften av den långa rabatten längs hela altanen på husets framsida. Jag känner mig riktigt nöjd. Jag trodde jag skulle orka ett par meter. Nu skall jag köpa några fina marktäckare också, så blir det klart nästa gång.

Inget nytt under solen

Nu har jag varit klasslärare i musik i tre dagar. Instruktion: att gå igenom lite vår- och sommarsånger och för övrigt repetera ungarnas gamla favoriter.

OOOh vilket ansvar! Att välja ut vilka sånger som skall bära kulturen vidare till nästa generation! Till hjälp hade jag den utmärkta boken "Sånggåvan" som innehåller en elementär "sång-kanon" för den svenska grundskolan.

Det fick bli Sjösalavals, Här är den sköna sommar, Nu grönskar det, Uti vår hage och några till. När vi kom till avdelningen "gamla favoriter" kunde jag inte annat än småle. Det var ju samma låtar som "på min tid"! Lingonben, Brevet från kolonien, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, Var nöjd med allt som livet ger m fl. Povel Ramel, Cornelis och Evert Taube i all ära, men har det inte hänt något på 35 år?

Det går aldrig över.

Det gör bara lite mindre ont. Och man kanske inte tänker på det varje dag längre. Men när man påminns utan att vara beredd - DÅ gör det ont.

Igår var jag och lyssnade på en hel del tänkvärt i dikt, tal och sångform. Det var flera medverkande och bl a vännen, tillika bryllingen, U som sjöng. Mitt i programmet kom en sång som hon skrivit själv, om hur det var efter hennes make M's död i cancer för ett par år sedan. "Jag vill aldrig mer höra de orden - det finns ingenting mer vi kan göra..." "Hur förklarar man för ett barn att pappa inte längre finns..."

Då flöt det upp igen. Det är trots allt inte mycket mer än 10 år sedan det kunde ha varit jag som skrev det. Jag skrev också ner en massa, men inget som jag skulle klara att läsa upp eller sjunga för någon annan. Det scenario som U's text beskrev var lika verkligt för mig då, som det som verkligen hände - att min make M blev frisk. Jag hade säkert 500 scenarier om hur det skulle bli att bli ensam. Inget om hur han blev frisk, det vågade jag inte ha. Det fanns inga garantier.

Jag klarade inte av att gå på M's begravning. Och när jag hörde U igår insåg jag att det aldrig kommer att "gå över".

Tidig lördagsmorgon

och jag kan inte sova längre.

Ute är det ljust sedan länge och fåglarna håller konsert för fullt.

Båtägarna börjar också söka sig neråt hamnen för att putsa på sina båtar - en del börjar med sina slipmaskiner redan vid halv 7. Även söndagsmorgnar. Hoppas de inte använder båtfärger med tungmetaller och andra gifter i, jag vill bada vid vår strand.

En laddning tvätt från maskinen är upphängd och en till är på gång. I USA firar man den 19/4 "National Hanging Out Day". Den rörelsen har jag varit med i så länge jag kan minnas, utan att veta att det var särskilt märkvärdigt. Klart man hänger ut tvätten när det är väder, och däremellan hänger tvätten inne om det inte är jättebråttom - då är torktumlaren en nödlösning. Visserligen säger vissa forskare att kondenstumlare inte är så farligt för miljön, men vadå? Alla tumlare och torkskåp drar ju el i alla fall, och det skulle vi väl försöka spara på när det går?

Det blir vackert väder idag också.

Om ett par timmar skall vi åka till stugan och riva det gamla staketet, ett arbete som stormen Per redan påbörjat. Så småningom skall det upp ett nytt. Och rabatterna kanske skulle grävas om. Det är väldigt mycket mer mossa och vitsippor på Sydbillingen än jag minns från det jag var liten. Det lär tyda på surt nedfall.

Men jag vill inte tänka på klimatförändringarna idag. Jag vill se hur vackert det är när allt slår ut och blommar, och se skönheten i en gammal mossig stenmur som någon har stretat ihop för att kunna bruka jorden runt min stuga för ett par hundra år sedan. Jag vill vara glad åt att solen skiner och att kroppen håller för åtminstone en stunds trädgårds- och skogsarbete.