Begravningen i förrgår blev på något sätt ändpunkten på denna konstiga sommar.
En begravning som inte liknade någon annan begravning jag varit på, den präglades på något sätt av ljus och tacksamhet trots att allt egentligen var så outsägligt hemskt och ofattbart fortfarande. Men det var hans egen önskan, han hade sagt det, så ung han var, att "på min begravning vill jag inte att någon skall gråta..."
En önskan har väl sällan varit så svår att uppfylla. Man sitter där och ser alla unga ansikten i kyrkan - skolkamraterna som ordnat en buss och anlänt i samlad tropp från Högskolan, uppsträckta i finkläder, med allvarliga ögon. Kompisarna från barndomen och i en del fall deras föräldrar, kollegor till föräldrarna och andra vänner från olika sammanhang som vill visa medkänsla genom att bara finnas med. Den lilla tunna flickvännen, som sedan jag såg henne för någon vecka sedan blivit ännu tunnare - och blomstergärden med en liten hjärtformad rosenkudde med kortet "miss you" bland ståtliga kransar av gerbera och liljor.
När mamma E gick fram och höll talet till sin yngste son i kistan böljade kyrkan av snyftningar. Att det kan göra så ont att känna empati - som om hjärtat skulle sprängas - när hon beskrev deras förtroliga samtal innan han flyttade hemifrån. "Mitt hjärta sa mej: Du fick aldrig försvinna från mej..." Och jag visste att många, många som var där i kyrkan med mig bar på samma tanke: det kunde precis lika gärna varit jag/vår familj som satt där framme, splittrade för resten av detta liv. Det finns absolut inga garantier för någonting. Ibland händer faktiskt det som inte får hända - citatet ovan kommer från prästens fina tal - men bara att våga tänka den tanken till slut gör så ohyggligt ont.
Men att något som gör så ont också kan kännas så varmt längst in. "Delad sorg är halv sorg" heter det ju, och det ligger lite grann i det i alla fall. Ingen skulle behöva se en 21-åring jordfästas sörjd av mamma, pappa, syskon, flickvän m fl - men när det händer så vaknar urgamla, outtalade sätt att visa sitt deltagande. Jag tror ingen tog i hand och sade det formella "beklagar sorgen". Däremot såg jag att de flesta kramade om alla i den närmaste familjen, en del flera gånger, många kompisar tröstade varandra genom att hålla i och krama om varandra - jag tror det var lika mycket för sin egen skull som för den man försökte trösta.
OK, världen är inte perfekt. Världen är fruktansvärd, ond och orättvis ibland och vi sörjer att sådant här får lov att hända. Det är en kollektiv sorg vi bär, jag tror att den är universell. Men så länge vi finns här kan vi i alla fall göra vad vi kan för att "bära varandras bördor". Göra någonting. Om det är en kram, plocka ur diskmaskinen eller baka en limpa. Livet går vidare och vi är en erfarenhet rikare. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar