Min Stora blev akut sjuk idag. Inte livshotande, doktorn fanns där och allt gick bra, men ändå.
När Min Stora blir akut sjuk är det inte till mig de ringer längre.
De ringer till någon annan som släpper allt, åker dit och ser till att hon kommer hem.
Håller henne om pannan när hon kräks och säger lugnande ord, när hon undrar varför detta skulle drabba henne.
Sedan, när allt är över, kan hon själv välja att ringa till mig. Om hon vill. Och det gör hon, när allt är över och har gått bra. Säger att hon inte ville oroa mig. Men oroar mig gör jag ju ändå. Så det gör ont.
Lite vemodigt och sorgligt kan jag medge. Att det inte är mig hon ringer efter i första hand längre.
Ändå är det på någon punkt skönt att veta att jag inte är oersättlig. Life goes on without me.
Å andra sidan - no man is an island... Så när det blir dags för tidsbokning och inte fullt så akut besök på sjukhuset och hon inte vill åka ensam - då kan det behövas en morsa att hålla i handen.
Ställer jag upp? Självklart gör jag det! Jag vill "bära mina barn som den sista droppen vatten"... (Ranelid)
Så länge som de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar