13 december 2007

Luciamorgon

Tidigt begav jag mig ut i morgonkylan. Ljuset hade just börjat kämpa sig fram över horisonten på andra sidan Vättern.

Bilens kupévärmare hade gjort sitt jobb och jag kom ihåg att dra ur sladden innan jag backade ut. Termometern visade på -2, i luften singlade små, små snöstjärnor, och på marken låg ett tunt täcke likt florsocker på ett pepparkakshus.

Längs hela Hamngatan hade någon ställt ut och tänt maschaller. Så även i rondellerna. Flera hundra små eldar som lyste i mörkret och mötte det tilltagande ljuset från öster. Så vackert!

Både i Skultorp och inne i centrala Skövde hade de också varit uppe i ottan och placerat ut maschaller - längs trottoarer, på refuger, säkert tusentals. Så även i Stockholm, hörde jag på telefonen, medan bilradion spelade luciasånger från Radiohusets entré. Kanske är det någon ny, rikstäckande manifestation mot mörker? Vem vet, men vackert är det. Särskilt när eldarna placeras i små skyddande metallkorgar, så de är i lite säkrare förvar.

N Kyrketorps k:a ligger ruvande som en rödspräcklig höna nedanför Skövdevägen, den gamla genomfartsleden i Skultorp. Jag gick ett varv till alla mina kära som finns på kyrkogården; pappa, mormor, morfar, gamlamormor m fl - tog bort lite vissna och frusna blommor och talade om att jag var där. Sedan gick jag in i kyrkans värme och ljus.

Fler besökare tog plats, och sist kom lärare och barn från skolan intill. Min mellanstadieskola, där nu dottern R har vikarierat som lärare under hela terminen. Idag hade hon hand om Luciafirandet.

När alla kommit på plats genomfördes det fina programmet med gamla och nya sånger och verser i en stämningsfull blandning. Extra roligt var det att R hade tagit med min sång "När vintern är som mörkast", och att barnen hade tyckt så mycket om den. De hade själva föreslagit R att jag skulle bjudas in för att lyssna. Fast jag hade nog gärna kommit ändå. Så skönt att få sitta och bara lyssna - första gången efter 9 års mer eller mindre medverkan bakom Hjo Lucia.

Och R spelade piano som om hon aldrig gjort annat. Det var första gången hon gjorde det inför publik. Hon behöver ju inte det eftersom hon sedan många år är tillsammans med en av västsveriges bästa amatörpianister. Men trots att kyrkan var full och hon enligt egen utsago var iskall om händerna så gjorde hon det helt utan anmärkning, som vilken utbildad musiklärare som helst. Hon kan konsten att hålla nerverna på insidan.

Sedan var det lussefika på skolan, till vilket jag inbjudits, tillsammans med alla gamla lärare som gått i pension. Här började det roliga. Trots att R gått ut och in på skolan i flera månader hade ingen någon aning om att hon hade någon koppling till Skultorp. När så jag dyker upp som R's mamma - en del kände igen mig och en del fick jag presentera mig för - blev det nästan en liten chock för somliga. Min familj/släkt är ju lite av kändisar på orten sedan 1940-talet eller så, som handlare i den största och sedermera enda livsmedelsaffären. Tre av mina egna tidigare lärare var där, och två skolkamrater som valt lärarbanan och var tillbaka på samma gamla skolgård...

Varför hade hon inte sagt något??? Tja, ämnet hade helt enkelt inte kommit upp... och det kan kanske vara en fördel att få skapa sig ett rykte på egna meriter.

Jag är så stolt över alla mina barn! När jag får barnbarn kommer jag att bli helt odräglig!

Inga kommentarer: