Ecce homo

Alla människor behöver bli sedda.

Att få bli kallad till en anställningsintervju, där man är väl meriterad och har svar på alla frågor är ett unikt tillfälle att få bli sedd. Att få sitta i en och en halv timme och bara prata väl om sig själv. Och ändå försöka vara ärlig.

De dåliga sidorna hittar man lätt hos sig själv. Men ibland behöver man också få tillfälle att fundera över de goda sidorna och få formulera dem i ord.

Jag tror att jag fick ge en rättvis bild av mig själv igår. Och sex personer har fått varsin bild ur ett spektrum - förhoppningsvis hittade var och en något inom sitt eget fält att knyta an till.

Det kan dröja uppåt två veckor innan jag får besked, och jag tar inte ut något i förskott. Jag vet att jag var en av sju utvalda, och det får räcka så länge. Det känns bra att ha fått vara med så här långt.

Hej på dej, naturen!

Vi tog en sväng runt i Skaraborg i eftermiddags. Eller östra delen av Västra Götaland, som det väl skall skrivas numera. Det blir lite otympligt när man skall sjunga "Vi äro musikanter", bara, annars vänjer man sig.

"Mina" gamla skogar har delvis fått en ny profil efter den senaste stormen i fredags. Men träden som legat över vägarna var redan uppsågade och borttagna till största delen, bara lite stubbar och färsksågade stockar låg kvar längs vägkanterna.

Vilka krafter! Helt osökt påminns man om den käcka gamla sången "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt". Fast man undrar vilken kokosnöt, och vem som försökte få upp den på det här osmarta sättet.

...ändå händer små underverk

Nu har det hänt IGEN! Fastän jag inte sköter mina orkidéer mer än skvätter på dem lite vatten emellanåt.

Den här lilla, lilla kraken är ca 11 cm hög. Jag fick den, blommande, för 1-1½ år sedan, och har inte ens planterat om den i urnjord. Ändå överraskade den mig med svällande knoppar för ett par veckor sedan och titta på den nu!

Denna dagen - ett liv

Just idag kommer verkligheten ikapp igen. Ingenting särskilt har hänt men jag är färdig att ge upp. Här och nu. Det finns inga vägar tillbaka och inga alternativ som jag inte har övervägt. Jag har egentligen massor att vara tacksam för men just nu ser jag bara min egen otillräcklighet.

Hela livet passerar revy och jag undrar om jag någonsin har gjort något bra.
De senaste, säg, tio åren har varit som ett gungfly då jag hoppat från tuva till tuva och varje gång trott att jag landat på ett fast stycke mark där jag kunde stanna ett tag - tills jag känt mig redo att hoppa vidare. Men så fort jag trott att jag landat så har något knuffat till mig och tvingat mig till nästa tuva. Jag har försökt hitta den vettigaste tuvan och det snabbt.

På alla plan har det hänt en massa saker - i familjen, i släkten, bland vänner, på olika jobb och i andra sociala sammanhang där jag befunnit mig. När jag ser tillbaka så har det varit enstaka ögonblick värda att minnas, resten har jag bara försökt hitta min plats och finna mig tillrätta i en sorts nyorientering som aldrig infinner sig. Jag har försökt att räcka till, handla rätt och vara korrekt i alla sammanhang. Jag har säkert misslyckats i att hantera situationer många gånger. Jag har ifrågasatts om och om igen av både mig själv och andra, mina motiv, min livsåskådning, mitt existensberättigande.

Jag har verkligen trott på människans unicitet och min rätt att existera och vara som jag är, utan att inkräkta på någon annans personliga utrymme. Du vet väl om att du är värdefull - det finns bara en av dej och det är du. Jag har trott på att jag är skapad av en speciell anledning, att jag får ha en plats och att jag behövs. Men nu tvivlar jag.

Jag har också försökt att inte göra mig några bekymmer för morgondagen - varje dag har nog av sin egen plåga. Med tillräckligt många nära människor att bekymra mig för har det nog varit det jag har misslyckats mest med. Ibland har jag tvingat mig att förtränga tankarna på saker för att oron gör så ont. Allra mest för barnen förstås, de som man bara vill det bästa, men som jag med berått mod skickat ut i livet med alla mina dåliga, dominanta gener att kämpa mot. Jag har försökt att vara en good enough mother, att pusha och uppmuntra utan att curla, och finnas till hands när de mött motgångar. Jag har försökt att hålla dem utanför mina värsta stunder. Nu klarar de sig själva, eller väljer sina stöd på andra håll. Jag kan få laga ett blixtlås ibland. Mina råd frågar ingen efter. Och det är säkert bra, kan jag nog tycka. En annan dag.

Nu sitter jag här med tårarna rinnande och vet varken ut eller in. Jag trodde verkligen att jag var på gång igen, att jag inom kort skulle ha uppdrag att utföra, en arbetsplats att gå till och lön varje månad och ett eget värde. Min nya utbildning som kompletterade den gamla plus arbetslivserfarenheter skulle vara utmärkt som grund till många olika tjänster och nu skulle jag få visa åtminstone något av vad jag kan professionellt. Resten skulle jag kunna använda till extra uppdrag i mitt företag eller rent av skulle jag kunna kosta på mig att göra ideella uppdrag emellanåt, bara "av min godhet." Eller med vänsterhanden.

Mina nya kläder hänger oanvända i garderoben. På alla hjärtans dag fick jag ett fint halsband att använda till jobb-kavajen. Min handväska rymmer ett kollegieblock. Min filofax ekar tom. Jag har försökt ta kontakter för att åtminstone bestämma några möten, men det går trögt.

Orkar inte ta tag i något alls här hemma heller idag. Det är ändå bara terapiarbete som går att göra lika bra i nästa vecka eller om två år. Ingen märker någon skillnad.

När livet och verkligheten hinner ikapp och kommer vältrande över mig med sina kvävande sanningar finns inget att göra för att hejda det. Bara att ta emot skiten och vänta på att själen skall få näsan över vattnet någon gång igen. Och hoppas på bättre tider. Eller åtminstone en ny tuva där man kan andas ett litet tag.

Finns det någon att anklaga? Gud? Han har väl fullt upp med att hålla sin hand över Carolas låt i melodifestivalen. . .

Och bara för det

så gör jag en ny design på min blogg idag.

Man har inte roligare än man gör sig.

Upp och ner

Det är konstigt hur det mänskliga psyket fungerar. Det upphör aldrig att förvåna mig.

Att man kan vara så glad och full av tillförsikt ena veckan, och nästa uppgiven och under isen igen.

Men jag kanske skall vara glad över att jag fick två månader av relativt lugn, ro och förtröstan inför framtiden innan jag nu återigen har kastats ut i det stora okända.

Fast nu har det börjat dyka upp ett fåtal tjänster som jag kan söka igen. Och jag har några kontakter som jag kan hänvisa till.

Så bara jag samlar ihop mig och börjar ta bentag så kommer jag nog upp på rätt ledd igen.

Spegel, spegel...

Jag har inte varit på ansiktsbehandling på länge. Länge, länge.

Alldeles för länge.

Så när jag fyllde år senast önskade jag mig ett presentkort av mina barn. Fler prylar behöver jag ju inte ha att flytta runt på. Men ansiktet måste jag ju ha, antingen jag vill eller inte.

För några dagar sedan blev det alltså av att använda det här presentkortet.

En och en halv timme av insmörjning, ångbehandling, pet- och klämbehandling, insmörjning igen och jag vet inte allt. Undrar om inte det var lite stickande också i några extra sega porer som inte ville släppa ifrån sig sitt innehåll. Helt behagligt kan jag inte påstå att det var, även om jag inte tillhör de som är speciellt ömhudade.

Efteråt känner man sig helt genomsköljd i huden, som om den var av silduk genomströmmad av kokande vatten. Och förstås med någon lugnande kräm som toppen på det hela.

Och några dagar efter? Ja, så här mycket kvisslor har jag inte haft sedan jag var typ 17. De ploppar upp hela tiden, varje gång jag ser mig i spegeln. Det är väl en spontan reaktion på den plötsliga omsorgen, och går säkert över på några dagar till.

Antingen kan man säga att man inte skall väcka den björn som sover. Eller också att min hud har blivit ung på nytt. . .

...i en värld av toner...

I Milos Formans film Amadeus får W A Mozart höra att han använder alldeles för många toner.

Undrar vad Salieri & co skulle ha sagt om de hört The Real Group's version av symfoni nr 40, eller WAM 40 som den kallas i arrangemanget av Joel Bexelius och Anders Edenroth. Hur många toner och ljud som helst.

I går eftermiddag och kväll hade jag ännu en gång chansen att möta och lyssna på mina favoritsångare alla kategorier. Jag läste vad jag skrev förra gången och den recensionen behöver jag inte göra om. Fast nu var det fler nya inslag i programmet, bl a Mozartgrejen ovan och ett collage av "svenska" hits framförda av Britney Spears, Backstreet Boys m fl. Kompositör Max Martin & co alltså. Det finns verkligen ingen musikstil som de inte kan ta sig an och göra till sin - quod erat demonstrandum!

En så speciell eftermiddag som jag fick i går har jag aldrig upplevt i mitt liv. Min vän och släkting K och jag hade bestämt att vi skulle träffas ett par timmar och äta något och hinna prata ordentligt - det är verkligen inte ofta, men inte exceptionellt i sig. Däremot, när det var dags för uppvärmning och soundcheck, och jag började tänka på om jag skulle ut och driva lite på sta'n, så frågar K om jag har lust att hänga med "backstage" och bara "hänga" lite med gruppen. Vilken fråga!

Skulle jag tala om vad vi gjorde, så skulle du, trogne läsare, klentroget skaka på huvudet och undra hur i allsin da'r jag kunde tycka att det var så speciellt och häftigt. Därför behåller jag det för mig själv. Ett stort lyft var det i alla fall, både för själen och självförtroendet.

Det var också en liten extra krydda att i konsertens avslutning, när Jalkéus fullkomligt spånade loss i "Den makalösa manicken", sitta bakom två damer i "gråsparvsåldern" som släppte alla koncepter och diggade och gapskrattade så permanenten raknade. Nästan lika kul som det som hände på scen...