Jag har skjutit upp det hur länge som helst - det är flera veckor nu. Vad skriver man när några man känner har råkat ut för det allra värsta man kan tänka sig, det som gör så ont att ens låta tanken snudda vid?
Jag väljer ut ett kort. Inte ett med svart kors och sorgkant, nej, ett grönt med en stig som vindlar iväg bortigenom. Som att livet ändå på något konstigt sätt fortsätter att vindla iväg, solen fortsätter skina och tidningen levereras i brevlådan.
Återigen - vad skriver man? Jag grubblar och funderar, ögonen tåras och jag får svälja gång på gång medan jag till sist lånar några av orden ur Bodil Malmstens text om "När det värsta händer". "Jag är inte prövad, jag vet ingenting" om hur det egentligen känns - jag kan bara ana att "såret aldrig kan läkas". Det "kommer alltid att blöda, det ser kärleken till". Hon formulerar maktlösheten hos den som bara finns bredvid, i samma land, i samma stad, i samma vida bekantskapskrets.
Jag hoppas att mina vänner på något sätt lyckas finna en aning energi någonstans, att gå upp varje dag, att andas in och att andas ut... Jag kan inte göra mycket mer än att höra av mig, fast det var längesen vi sågs.
När jag har skrivit färdigt sväljer jag en gång till, snyter mig, postar kortet och går till ICA och handlar. För mig går ju livet vidare precis som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar