Det var ju skidfärden också

...som jag skulle berätta om. Nu händer inte allt i rätt ordning här på bloggen minsann.


Det var i söndags som M och jag tog en tripp till stugan för att se om taket hängde ihop under all snön. Det gjorde det, men det var lika bra att skotta undan den så att det inte brakar under tyngden när det börjar töa.

M kunde inte låta bli att göra en ängel i den mjuka snön uppe på taket. Hade vi trillat ner skulle vi nog inte slagit oss så värst.

Varje gång jag kommer upp i skogen så får jag den där filosofiska känslan av existens respektive närvaro. Finns den här stugan när vi inte är här? Om det faller ett träd i skogen och ingen hör det, låter det något då? Sjunger fåglarna om de inte har publik?


I söndags var det alldeles, alldeles tyst. Men det var gott om spår från andra livsformer som bor där - när vi inte är där.

Ovanlig utsikt genom rumsfönstret minsann. Det brukar vara hundra nyanser av grönt!

Och hem kom vi också.

Äntligen soffa!!

Vissa renoveringsprojekt bara hänger upp sig. Det kommer allt möjligt i vägen som gör att det inte blir gjort, eller det inte blir klart.

Den här soffan köpte vi på second hand för kanske 7-8 år sedan. Det är en "riktig Norell-soffa", för den som begriper det. Alltså en sådan som det är värt att klä om och klä om en gång till.

Vi klädde om den direkt, för den var klädd i ett sjuttiotals-brun-orange tyg som inte gick så bra till vår övriga inredning. Tyvärr var det tyget inte så bra, det blev både noppigt och bubbligt, så vi började nästan genast prata om att vi nog skulle göra om det ganska snart. Förra året köpte vi då tyg, på Möbelmässan i Tibro i september - och i slutet av oktober gick jag och fick min diskförskjutning som gjorde allt sittande vid symaskinen helt omöjligt.

Tygrullen har stått inne i klädkammaren och tittat strängt på oss varje gång någon haft ärende dit, så nu före jul bestämde jag mig för att det verkligen skulle bli av!

Och ytterligare några veckor senare, efter lite förtretligheter på vägen, så är den klar. Tillsammans med en ärvd linneryamatta och lite dito 50-talskeramik blev det ju riktigt snyggt. Och Laminofåtöljerna, som också är ärvda, numrerade från 50-talet.

Tavlan på väggen är målad av sonen T.

Ännu ett garninlägg...

Kanske är jag ännu mera "inne" än jag trodde. Håller man på tillräckligt länge, så!

Nu kan det avslöjas!

Eftersom Kungliga Postverket är så otroligt snabba ibland, så kan jag avslöja hemligheten från mitt förra blogginlägg en dag tidigare. Alltså idag, tjugondedag Knut. Och inte i morgon, Felicia och Felix.

Det som var lite pilligare att sticka än sockar, var alltså de här torgvantarna med "lock" att fälla upp och ner över fingertopparna. När jag var i Stockholm sist råkade dottern säga att hon tyckte sådana var smarta - vilket hon säkert har glömt nu - och så hittade jag en beskrivning när jag kom hem, vilken tur! Gammal Ica-kuriren, tror jag. Från den tiden när de hade vettiga beskrivningar och recept i den. Jag har skannat in en hel hög, så det var bara att bläddra.

Jag hann följaktligen sticka färdigt dessa varma och goa vantar lagom till namnsdagen, vilken tur! Och nyss ringde hon och tackade, och undrade om jag verkligen hade stickat dem själv. Hon tyckte de var jättesnygga, så jag hade väl prickat rätt med färgen rött/rosa också. (Skall åter reservera mig för färgåtergivningen på kortet, iPhone är inget bra på det... egentligen är de mörkröda och babyrosa!)

Det är sådant här och soffomklädsel man bara gör till sig själv och sina barn. Alla andra får betala DYYYRT!

Nu blir det sockar igen. Till dottern R. Men det är ingen hemlis.

Jag har kommit in i ett stim

Periodare som jag är kommer jag ofta in i stim av än det ena, än det andra.

Lämpligt nog för denna kalla årstid har jag nu kommit in i ett stim av varma sockar. Att sticka dem, alltså. Det går så bra att bli av med restgarn och dessutom få man lov att köpa ett och annat nytt garnnystan också. Strumpstickning är bättre än bloggning eftersom det tillåter att man samtidigt umgås med "nära och kära". Åtminstone är det mer socialt accepterat. Och det är smidigt framför TV.

Fyra par har det blivit nu på knappt lika många veckor. Ett par till skall det bli, fast just nu håller jag på med något som är mycket petigare. Det skall bli en överraskning, så det blir väl avslöjat senare. Efter den 14/1.

Hon stickar stora...

Hon stickar små...

Tyvärr rätt suddiga bilder, för hur bra min Ajjfåns än är, så inte är kameran något att skryta med... (Färgåtergivningen på de stora sockarna är dessutom helt fel, de är egentligen knallorange och gula i foten. De tillhör sonen T, om någon undrar.)

Man ska aldrig slänga något!!

Det är rent otroligt vad man kan vara inne ibland! *sträcker på mig*

Åter har jag fått min tes bekräftad att man aldrig skall slänga något, antingen det har gått tre, sju, tolv eller hur många år som helst sedan man såg åt det. Det mesta kan man få nytta av en vacker dag.

Nu när sonen T fick frågan om att hoppa in på sitt sommarjobb under en vecka och köra tidningar till exempel. Cykeln kunde man bara glömma att lasta ner med tidningsväskorna och trampa på genom flera decimeter djup snö, utan möjlighet att ställa ifrån sig cykeln i drivorna med lasten i behåll.

Hans första tanke var "pinnavagnen" - skrindan från 1984 - men tyvärr gick den hädan redan vid senare delen av 90-talet, då äldsta dottern R tillsammans med några kompisar någon gång strax före tonåren tog en åktur nedför pulkabacken bakom vårt dåvarande hus. Men kul hade de nog! Inget blev skadat utom själva fordonet...

Då fick jag snilleblixten! Barnvagnen ligger ju kvar, väl inpackad på vinden, inte använd på drygt 18 år men i bra skick. Underredet var inte lika inpackat och var därför lite rostprickigt, men till detta ändamål duger det perfekt. Det är ju ändå mörkt vid tre på morgonen, så vadå?? Lite silvertejp och saken är biff! Brio har bra kvalitet på sina grejor i alla fall, underredet har hållit för flitig användning åt tre barn varav några månader med extrasits på!

På bilden ovan syns flera bra saker med åtskilliga år på nacken. Dottern F's urvuxna skridskor passar utmärkt på lilla I. Min Stenmarksmössa från ca 1977 dras ner över öronen på sonen och uppskattas högeligen. De gröna vantarna med "halkskydd" på insidan är gamla trädgårdshandskar men funkar utmärkt för att dela tidningar med. Stövlarna som står vid elementet är mer än 10 säsonger gamla men fungerar utmärkt fortfarande. (Jag har ett par näbbstövlar från 1979 på vinden också!) Och dörrmattan inköptes till en helt annan dörr för en massa år sedan.

"That's why they call me Second hand Rose..." - fast jag är "first-hand" också!