Levererar

Idag har jag levererat ett litet litet stickprojekt. Det tog väl två kvällar att göra. Ibland kan det få gå lite fort!

Huskurer

Snälla människor kommer gärna med tips på hur man blir frisk från förkylningar och liknande.

Kycklingsoppa och yllestrumpa virad runt halsen är ett par exempel som jag inte riktigt tror på.

Men flera som jag har pratat med nämner "ingefärste" som en dunderkur. Jag fick ett recept från min klasskompis Carin från förskollärarutbildningen. (Både hon och jag har ju gått vidare med andra utbildningar och jobb sedan, dessutom ganska många mil från varandra, men nu för tiden har vi ganska tät kontakt ändå tack vare Facebook.) Hon hade ett recept från en kollega som lyder sålunda:

Ca 1,5 dl riven ingefära (drygt ett hekto)
1/4 citron
1,5 liter vatten

Koka detta minst 30 min och drick en kopp dagligen, sötad med lite honung.

Jag vet inte exakt hur mycket nyttigheter som finns i denna brygd, men den smakar gott - lite som halstablett. Refreshing! Och dricka mycket är ju alltid bra när man är förkyld.

Fräschat upp lite

Nu har jag fixat lite med båda mina bloggar.

Hämtat nya mallar och städat bort lite grejor.

Vårstädning, om man så vill.

Önskar det vore lika lätt att fixa hemma...

Se hur den andra bloggen blev här!

Förkylning eller influensa?

Spelar egentligen ingen större roll, tror inte att vårdcentralen skulle ha gjort något åt det i vilket fall.

Idag är det en månad sedan jag först kände mig en aning täppt och trött. Sedan kom dundersnuva - jag snöt säkert ut en liter snor om dagen, så fort jag hade snutit mig så gurglade det i näsan igen. Och så rejäl hosta på det. Konstigt nog inte alls ont i halsen. Lite feber kom och gick, nyårsafton låg jag t ex och sov i princip hela dagen och kvällen. Inte för att det gjorde så mycket, vi hade i alla fall ändrat våra planer av andra skäl.

Någon dag emellanåt blev jag lite bättre, sedan kom ett nytt symtom eller ett gammalt tillbaka. Man blir så trött. Och maken ungefär likadan, fram och tillbaka.

Nu har jag mått betydligt bättre i flera dagar så nu tänkte jag att jag kanske är frisk igen. Men nähä, idag är jag mera snuvig igen...

700 000 svenskar kan inte ha fel

För att fortsätta lite på gårdagens tema. Ytterligare en aktivitet som jag ägnar mig åt regelbundet är att sjunga.

Det har jag gjort i hela mitt liv. Den första gången jag sjöng i något som kallades kör var jag väl i 12-årsåldern, men mera "på riktigt", med stämmor och så, började jag när jag var 13.

Hur många olika körer och mer eller mindre fasta grupper och konstellationer jag sjungit i sedan dess vet jag inte, men körsången har tagit mig till scener dit jag aldrig skulle ta mig som solist. Dalhalla, Vara Konserthus och Eric Ericsonhallen till exempel. Och jag har träffat och mer eller mindre lärt känna många trevliga människor runt om i Sverige, ingen nämnd och ingen glömd. Jag har också varit ledare för några körer och grupper.

Musik ska byggas utav glädje sjöng Lill Lindfors. Javisst, men även andra känslor får utlopp i musiken. Om man så är arg, ledsen, deppig, trött eller sur, och går iväg till körövningen så får man ett litet andningshål i ett par timmar och kanske blir man lite gladare en stund. Piggare har jag ofta känt att jag blivit. Man behöver inte säga vad det är till någon av de andra (om man inte vill) utan kan direkt gå in i sin roll som alt, eller vilken stämma man sjunger, och koncentrera sig på det gemensamma uttrycket. Djupare samtal kan man ha någon annan gång.

Jag tycker också att det är viktigt att hitta en kör med lagom svårighetsnivå - det får varken vara för lätt eller för svårt utan en lagom blandning för att man ska hålla sig alert. Det kräver också att man har en bra körledare som hittar en repertoar som hela kören hänger med på. Fast några i kören behöver bara öva precis under övningarna och en del lägger ner en hel del tid på att öva hemma också för att fixa det.

Just nu är jag med i Hjo Kyrkokör som övar varje vecka. I perioder när jag har tid är jag också med i gospelkören Gospel Voices. Och när det dyker upp tillfällen så hoppar jag gärna på tillfälliga evenemangskörer och annat sångrelaterat. I somras var jag på The Real Festival i Stockholm och i höstas Läkarmissionens Sånger för Livet i Skövde, till exempel.

Numera finns det körer och möjlighet att pröva på nästan överallt, oavsett hur mycket eller lite man "kan" eller har sjungit förut. Så har du inte prövat kan jag varmt rekommendera denna friskvård!!

Mani eller missbruk? Friskvård!

Något som jag sysslar med i perioder: stickning!!

Det är verkligen rogivande att ta en paus för motorikövning då och då. Sitter man på tåget så kan man lyssna på podradio samtidigt, är man hemma kan man se på TV medan fingrarna går.

Det spelar inte så stor roll vad som blir resultatet, men det är ju roligare om det blir något fint.

I vinter när jag har åkt mycket tåg har det blivit flera par sockor i olika storlekar, mössor, vantar... Just nu håller jag på med en kofta till mig i ett mörkt blågrönt alpaca-garn. Det blir så fint. Och så en liten fuskpolo till lilla Stella, snart 2, som förlagt sin någonstans. Hon har valt några olika färger ur mitt restgarn så den blir randig.

Jag har gått med i facebook.com/onlinestickcafe och även hittat stickklubben.se på nätet och som pod, så jag vet att det finns många likasinnade därute!

Ibland är världen liten, ibland stor

Det är märkligt hur man ibland kan springa på folk som man är bekant med, eller har gemensamma bekanta med på ett helt otippat ställe i världen - i Kambodja eller i Göteborg.

I går råkade jag ut för det helt motsatta. Jag var ute en liten sväng i Hjo, den lilla stad där jag bor, och mötte en kvinna på strandpromenaden. När vi just hade passerat varandra hörde jag mitt namn ropas bakom mig, lite frågande. Eftersom det finns många som heter Eva är jag van vid att det är någon annan bredvid mig som adresserats, men i det här fallet var det mig hon menade.

Det tog några sekunder att se förbi den snygga dunjackan, den annorlunda frisyren och - ja, lite kråkspark runt ögonen... Sedan såg jag att det var en klasskompis från grundskolan, jag tror att vi var skolkompisar från sexan till nian. Vi tillhörde också samma gäng som umgicks en del utanför skolan så det var en del läger, ungdomskör och annat.

I slutet av tonåren flyttade vi åt olika håll, om än bara några mil ifrån varandra, och tappade helt kontakten. Som man så ofta gör. Utbildningar, familj, barn, jobb... Andra intressen helt enkelt.

Som vi stod där och pratade fick jag veta att hon i ungefär ett år har pendlat hit och jobbat i kommunhuset vid torget. Hon har vidareutbildat sig och har en helt annan position än det jag senast hörde från henne. Och hon hade i sitt jobb sett mitt namn i personalrullorna, eftersom jag var timanställd i kommunen, men det hade inte blivit av att ta kontakt. Hon visste inte heller att vi hade flyttat in från villaområdet i utkanten av staden och nu bor väldigt centralt, ett stenkast från hennes arbetsplats.

Tänk att man kan gå om varann så totalt i en sådan här liten stad!

Vi bestämde i alla fall att vi måste ses och ta en lunch eller fika någon dag framöver. Nu när vi vet var vi finns!

Allting är relativt

Jag köpte semlor på min lokala mataffär. Nu för tiden finns det med alla möjliga frukt-, choklad-, vanilj m fl smaker men jag ville ha de vanliga med mandelmassa. Och vanlig grädde.

Jag var tydligen ute i tid, för det fanns fortfarande ett sortiment att välja på. Och dessutom fanns den "vanliga" i två storlekar: "stora" och "små". Jag valde de "små"! Mössebergsbagarn, som levererat dem, är generös...!

Spark i baken!

När jag började blogga på den här platsen för ett antal år sedan - när ganska många andra också började blogga f ö - så bestämde jag mig för att aldrig börja ett inlägg med "oj, vad det var länge sedan jag skrev..." eller något sådant. Vem tycker att det är kul att läsa en massa ursäkter? Bloggar man så bloggar man, annars låter man bli.

Nu ligger det dock VÄÄÄLDIGT nära till hands. Jag har alldeles kommit av mig med bloggandet, och läser man mitt senaste inlägg (innan jag skriver detta) här så ser det ut som om jag har försvunnit från jordens yta. Det är 1 1/2 år sedan!

Ändå är jag ju synnerligen aktiv på nätet, dagligen faktiskt. Mest på Facebook och Wordfeud, men Twitter och Instagram får också något besök nästan varje dag.

Att det är fler som har tappat geisten i bloggandet insåg jag för några dagar sedan när flera av mina vänner började dela ett inlägg från bisonblog.se.   En utmaning som kallas #Blogg100 går ut på att man bestämmer sig för att göra ett blogginlägg per dag i hundra dagar. Bara för att sätta fart på skrivandet igen. Vilka som är med i utmaningen och hur det är tänkt för övrigt ser du på bisonblog. 

Hur svårt kan det va', för att citera en av mina bästa vänner på nätet OCH irl. Kan man gå in på Facebook 5-6 gånger om dagen så kan man väl skriva här också. Därför utmanar jag mig själv ytterligare; jagtänker väcka liv i TVÅ sorgligt eftersatta bloggar. Den här, som handlar om livet i allmänhet och Min blogg mot horisonten där jag skriver om jobb, informationsbranchen och sånt.

Så välkomna tillbaka!